Installerad i nytt hem

Mitt livsmotto "Var pessimist så blir du aldrig besviken" har återigen visat sig bjuda mig på en liten upptur. Eftersom jag räknade med att få bo i ett fönsterlöst källarutrymme, där jag skulle få sova på en fläckig soffa och vara tvungen att slåss med råttor och kackerlackor om skulorna jag blev tilldelad att äta kom dagens inlogering hos Maria De La Carmen som en mycket glad överraskning.
Här kan jag boltra mig på cirka 30 kvadratmeter med ett eget badrum, inte mindre än tre sängar och trådlöst internet.
Dessutom lagar Maria (eller om hon har en hushållerska) god mat. I dag fick vi kycklingsoppa till förrätt, köttgryta till huvudrätt och friterade bananer till efterrätt.

Med vid matbordet var Catherine, 18 år från Georgia, som också läser på CSA, Maria, Marias son Manuel, hans fru Ana och deras två små döttrar.

På det hela taget var det en mycket trevlig måltid där både sammansättningen av människor och samtalsämnena var som klippta och skurna ur en av mina gamla spanskböcker från gymnasiet. Jag blev dock varse hur otroligt lite spanska jag kan, jag satt mest och famlade efter om det var möjligt att få ihop begripliga meningar med de fem verb och 25 glosor jag kan något sånär.
Lite smolk i glädjebägarn är det också att jag trasslat in mig en halvlögn om att jag fortfarande är sportjournalist. Men att förklara Confex "verdikedja" på spanska är ju inte helt lätt. (Ni som inte tror mig kan ju ringa Daniel Vadet och be honom göra ett nytt försök på engelska innan ni kastar första stenen).

Att jag var journalist spred dock en god stämning vid bordet. Maria hade haft en journalist från Norge här förut, han drack så mycket rom att han inte en klarade av att äta middag kvällen efter, något som hon skrattade gott åt.

Dessutom har det ett skämt de här, att om någon äter väldigt mycket så säger de att "du måste vara journalist", något som också gav upphov till glada skratt.

Så trevligt har vi det en måndagskväll här i Guatemala.